under två dagar har jag ägnat mig åt att storögt titta igenom en tretton timmar lång dokumentär. mycket gripande om en grupp kvinnor som försöker göra sig ett namn i den stenhårda modellbranschen. eh, ok då. jag har kollat på hela säsong 8 av top model! viva internet! jag ska inte avslöja någonting alls om det. punkt. jag ska inte säga om jag blev besviken eller lycklig över den som vann. nu är det slut, hursomhelst. och det känns lite tomt. hjärnslö tv är precis vad jag behöver just nu.

vi har köpt en rosa mixer från obh nordica. jag har mixat smoothies och milkshakes och röror och keso och frysta hallon och whatnot i nån veckas tid nu. till frukost och mellanmål och dittan och dattan. samtidigt har jag varit helt jävla besatt av min vikt och mina ickeexisterande benmuskler. jag måste komma i form, men jag behöver peppning. jag behöver någon som tror på mig när jag inte gör det, någon som får mig att ta mig upp och ut och vidare. men jag känner att denna någon fattas mig. jag är inte stark nog som ensam, så verkar det.

jag skulle väl inte säga att bitarna faller på plats, det vore nog att ta i. men det vore väl fan om man inte efter att ha levt med det i många många år åtminstone kan identifiera delar av det och förhålla sig till dessa på ett eller annat sätt. något som är utmärkande för när jag är påväg neråt, eller när åskmolnen börjar rulla in eller väggarna kryper närmre, vilket man nu väljer att kalla det för - det är när viljelösheten blir helt påtaglig. det känns som att min hjärna är instängd i en fyrkantig låda och det finns val att göra som hjärnan är helt okapabel till. ja jag ser att där åt vänster finns det svart och där åt höger finns det vitt. men jag behöver komma dit därnånstans snett vänster eller höger men kan för mitt liv inte lista ut hur man gör det! så jag står och stampar. fötterna fastvuxna i marken. det är som att jag förlorar hela min kapacitet att lösa problem. kreativiteten går och dör.

jag har länge skyllt allting på beslutsångesten, det är oförmågan att ta beslut som är boven i dramat, men jag förstår nu att beslutsångesten bara är ett symtom och en följd av att jag faktiskt inte vill någonting när det beger sig. anledningen att jag inte kan välja mellan att stanna hemma och se på film eller gå ut och festa är för att jag inte vill någotdera. inte egentligen. oftast förväxlar jag det med att vilja, jag säger att jag inte kan bestämma mig för att jag vill göra bägge, men så är det inte. det kvittar lika för mig. "vill du mata paddan eller gå och hämta maja?" frågar magnus och jag kan inte ta beslut om såna saker.

och då återigen förstår jag att den där geggan de äter i the matrix är det fucking ideala sättet att överleva. slippa välja, bara äta. och det är nog hemligheten bakom träningens varande eller ickevarande också. slippa välja, bara träna. seriöst. jag tror jag är nåt på spåren.

to be continued

sisyfos

ibland funderar jag på att byta bloggnamn. inte är jag väl en sån pessimista? inte ser jag livet så svart? nej jag tycker inte jag ser livet svartare än vad det är. det är livet som är svart, inte jag som är svartsynt. åjo, jag har ett passande bloggnamn. känns nästan som att pessimista har blivit en del av mig. inte så konstigt egentligen, det är jag som är den här bloggen. frånvarande kanske, inte så frekvent besökare här. men det går i vågor. och min text är alltid jag. hur ska man låta bli att bli för privat. jag är bara privat, aldrig någonting annat.

bloggperioder, svartperioder. just nu är jag inne i en sån där period när allting känns nära och långt ifrån samtidigt, när jag vill ha ny kunskap och läser allting och minns allting och vill börja gråta över all vacker litteratur (tänka sig att jag har ett riktigt brinnande intresse för något) men samtidigt är blasé för det känns som allting bara går igen. djurens och människans kroppsspråk på tvåan - please - kom med nåt nytt. när min perfekta kropp finns precis där runt hörnet och jag vill så gärna vara framme nu, så gärna att jag blir handlingsförlamad och fastnar.

idag är det en dag med honungsgult ljus ute, jag läste tidningen på framsidan när jag kom hem från min morgonpromenad. svettig av alla uppförsbackar och lite självgott nöjd. jag får inte ångest av tidningen just nu. däremot får jag ångest av många andra saker. exempel:

• tajta sport-bhar

• saxofonmusik (jag tycker det kan vara fint, men ändå får jag ångest av nån skum anledning)

• när folk pratviskar i monotont tonläge

• speglingar i blanka bordsytor

nu talar jag alltså om riktig, fysisk ångest med hjärtklappning, äckelkänsla, tryck över bröstet och svårt att andas och lust att spy, sådär kort men intensivt. de där väldigt konkreta sakerna gör mig lite förbryllad, varför utlöser de ångest? listan är längre än så, förstås. det är lättare att förstå den ångest jag känner över jobb och pengar, den är ju ändå förankrad i verkligheten på ett annat sätt. exempel:

• platsbanken

• att titta på självscanningsdosan på maxi när vi nästan är vid kassorna, vi har fortfarande fryst frukt och qournbitar kvar och vi har redan handlat för elvahundra.

• att prata om hur mycket jag kostar i månaden

• att lite nöjt planera över vad vi behöver fixa hemma och bara komma på nya grejer hela tiden och allting kostar pengar och till slut blir det så sjukt mycket att vi nog inte ens har råd att börja.

något annat som ger mig ångest är matlagning - det tar mycket tankekraft och energi, man MÅSTE göra det flera gånger varje dag och det blir alltid smutsigt och stökigt och så fort jag städat färdigt är det dags igen. i allmänhet får jag ångest av tanken på att sköta ett hem. det är ett jävla evighetsarbete som bara fyller på sig själv hela tiden. att kämpa mot kaos, fy fan. men det är ändå det jag ska göra nu. so long!

the hardest part

jag har haft ett fönster här i bloggen uppe i flera dagar, där jag har börjat på nån text om viljelöshet som jag inte kan avsluta. så nu skiter jag i den och hoppas jag kan komma på någonting annat istället.

vi har DN den här månaden. det tar sin lilla tid att läsa allting. tillsammans med oprah tar det hela förmiddagen.

det är svårt att förklara, men så fort jag börjar skriva någonting sparkas en lång associationskedja igång som får mig att få ångest över minst en av dessa tre saker:

utseende
ekonomi
studier och jobb

så jag lägger av för nu och hoppas något trevligare dyker upp att skriva om.

tolv. det kliar lite bakom ögonlocken och jag känner att jag nog skulle somna om jag lade mig ner. det är det enda jag har att säga. jag letar och letar i mitt inre efter någonting att berätta om. någonting att beskriva. jag har börjor och slut, poänger och viktiga ordvändningar någonstans därinne. men inte vill de bli satta på pränt.

jag känner för en rejäl fylla, men jag vet att där mellan första och andra ölen kommer jag ångra mig, dricka massa vatten och värdera den bakfyllefria dagen högre än känslan av att jag nog visst kan dansa. den där klockanfyraångesten dagen efter är definitivt ingenting att sträva efter när man har barn som kräver sitt. tänk att det skulle komma en dag när höjden av lyx är att få dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv en hel dag. just nu känns det bara så väldigt avlägset. och jag vet inte om det är mycket dåligt eller mycket bra.

äsch, det är natt. natt och så är jag hungrig också. behöver borsta håret och tänderna. sova.

ja, helt tokiga.

i mammas trappuppgång:

kvinna 50+: ooh, behöver du hjälp? jag kan hålla den lilla medan du krånglar ut vagnen ur hissen.
nina: ja tack, här har du henne.
kvinna 50+: ååh, ooh, åh så fin, åh tänk vad små de är, (och så vidare och så vidare)
nina: ja, hehe. ja visst är hon. ja hon är inte så stor. åtta veckor är hon, jo, ja, hehe (och så vidare)
kvinna 50+: vad heter en sån här liten då?
nina: hon heter madison.
kvinna 50+: madison? i förnamn!? folk är galna nuförtiden!

fniss fniss.

jag hjärta tess!

såhär skriver tess i sin blogg:

"Alltså jag vet om att det egentligen är såhär att det finns en lag som förbjuder tjockisar att vara nöjda med sig själva, men jag tycker det är så svårt att inte bryta mot den ibland. Jag är ju så härlig liksom."

kvälla

min barndomsvän gifte sig i lördags och vi var där, uppklädda och fina. madison och maja var kvar hos linda och vi sov barnlösa över på vandrarhemmet i kalmar där det hela gick av stapeln. det var fantastiskt vackert och jag grät och bruden grät och vi var rätt många som grät fastän solen inte sken och det fick hållas inomhus. middagen var lång och härlig och min bordsgranne mitt emot var ett trevligt sällskap. till desserten fick jag hålla mitt tal som blev mycket uppskattat och tydligen var "det bästa talet". jag tar åt mig och blir glad. på söndagen vaknade jag med en något obekant men inte helt oäven känsla: bakfull. lite sådär så att ögonen inte hänger med och magen känns i olag och huden är lite upplöst och svullen. helt okej att få vara tillsammans bland en massa snygga gäster och världens vackraste brudpar som dessutom KAN dansa. bara jag och magnus. vi åkte bilen hem och lyssnade på metallica och planerade vårt eget bröllop och skrev listor på gäster. helt hypotetiskt alltså eftersom vi inte kommer att gifta oss inom en överskådlig framtid.

min bordsgranne är psykolog och har gjort studier om att personer med depressioner får en oförmåga att skapa nya minnen. ännu en polett trillar ner. ibland känns det förbannat hopplöst alltsammans. kommer jag nånsin bli bra.

men för minnets skull ska jag viga en dag i veckan åt minnesordnande i form av fotografier och skrivande, klistrande och fixande för mina barn. nån ordning ska det väl bli på de där jädra fotoalbumen nångång.

och den dagen skall vara onsdag. peace.

ledsen fisk

det känns så sorgligt alltsammans just nu bara. att idha flyttar ut i skogen. att maja måste vara så stor. att gilmore girls är slut för evigt.

nu ska jag knöla ihop mig i världens obekvämaste sovställning med min bäbis huvud i armhålan. jag lovar att jag skulle sova på en spikmatta om det innebar flera timmars oavbruten sömn. tur att bäbisar är mer förtjusta i svettlukt och kroppsvärme än spikmattor.

sorgligheten går över imorgon i en islatte och nya strumpbyxor. åtminstone är det det jag hoppas på.

det finns något autistiskt över mig och köksstädningen. jag måste alltid göra det enligt en viss förutbestämd ordning. just nu är jag inne i en enbititaget-fas. först ska köksbordet rensas och torkas av och sopas under. sedan ska jag plocka millimeter för millimeter och rengöra en bit av arbetsbänk och diskbänk i taget. noggrannt. diska och plocka undan efterhand. och inte vara nöjd förrän det är spotless. det är ett självpåfyllande evighetsgöra. jag är upp över öronen tacksam så länge jag njuter av att göra det. jag finner tröst i mitt autistiska rengörande. när allt annat stormar... ni vet.

för att jag vet att det vänder. en dag vänder det. en dag ser även detta nya hem ut som att någon skulle lyft upp det och skakat om det kraftigt i 30 sekunder. jag haver förtröstan i detta.

sym pat i

fick en kommentar häromdagen om att jag verkar vara en sympatisk person. det är precis sådan jag vill vara. jag älskar sympatiska personer. mina nya grannar verkar sympatiska. då kan jag bjuda dem på nybakad muffin enligt leilas recept. en blåbär eller äpple med smuldeg på, och själv framstå som en sympatisk tjej som dessutom bakar goda muffins. leila själv däremot vet jag inte om hon är sympatisk eller dryg. men att sätta etiketter till höger och vänster är väl inte särskilt sympatiskt det heller. jag strävar nästan alltid efter att bli mer älskvärd. inte så att jag vill vara andra till lags, men jag antar att jag tror på karmaperspektivet. jag är rätt hård mot andra, när jag dömer dömer jag för hårt. jag sätter regler och gränser som kanske inte alltid behövs. och jag tjatar tjatar tjatar. och sen straffar jag mig själv hårt för det, kallar mig själv för värdelöst fetto när jag ser mig i spegeln. lever inte alltid som jag lär. äter för onyttigt. och drömmer om ett annorlunda liv som jag har på känn finns där, precis inom räckhåll. om jag bara sträcker på armen lite. tar det där extra steget. slutar skämmas för att jag är jag. och är mer sympatisk på kuppen.

jag tror ibland vår generation jobbar i skämmighetens tjänst. är man ett barn fastän man är trettio ska man skämmas för det, och i andra änden har vi vuxenpoäng, som är typ det skämmigaste som finns. för det är ju en kombi som avgör vad du är för person. och din kaffebryggare ica kundkort allsång på skansen (jag skrev först "allsång på skamsen" vilket ju är rätt kul i sammanhanget).

jag tycker det är sympatiskt med människor som är genuint förtjusta i barn. jag tror det tyder på att man gillar människor, att man inte dömer hårt och att man är en förstående person. det måste man vara om man gillar barn, för de är helt jävla hopplösa hela bunten. precis som oss andra. jag vill omge mig med förstående personer, eftersom jag själv är en fukkup. (ja, rent objektivt alltså, det betyder kanske inte att jag är sämre för det i rättvisans namn.)

jag skriver och skriver. mest i huvudet. idag när golvet är städat och bebben sover i sin pappas armar framför die hard 4 som jag inte har något intresse för så skriver jag här. min pappa hälsade på idag för första gången på något år. han höll i bebben och pussade hennes huvud. jag förlåter honom för att han drack öl när han gick till bilen för att hämta presenterna (jag kände det på lukten sen). det är väl inte så jävla lätt att vara pappa just nu. som madicken säger "det är som om hon skämdes över att vara alva". han drar upp t-shirtens krage över knappen som han pratar genom. men han pratar. och hans hår är lika pappamjukt som alltid.

är det inte så att jag skulle kunna göra stordåd om bara krampen släppte, undrar jag ofta. och tror att svaret är JA JA JA! men först måste jag kanske fråga mig hur man på bästa sätt löser krampen. ignorera, massera eller medicinera. kanske en kombination av de tre.

kärlek till er tappra besökare som hänger kvar fastän jag skriver så sällan.