the true skamfläck

jag satt ute på altanen (ständigt denna altan) och solade ansiktet och försökte bränna bort förkylningen när grannens hundar började skälla. "nej!" "sluta!" "såja.." och sånt där som hussar och mattar säger blandades med hundskallen. för hundjäveln skiter ju såklart i att deras överordnade säger till. de fortsätter skälla. och istället för att njuta av solskenet mumlade jag "shut uuup" och "ja, ni skulle alltså ha köpt en KATT" och andra saker som jag säger varje gång jag ser eller hör en hund. sen tänkte jag att jag skulle gå in och skriva ett blogginlägg om dessa djurvärldens skamfläckar. det skulle se ut ungefär såhär: djurvärldens skamfläck - tamhunden. och så en bild.

bildgooglade alltså på "hundar". jag tänkte att jag skulle hitta en bild på flera olika hundar med öppen mun och tungan hängande. det närmsta jag kom var en golden retriever med tungan hängande. golden retrievers kan vara de mest imbecilla hundar jag vet. fast jag ville ju inte peka ut just en specifik hundras sådär bara när jag menade hundar i allmänhet. resten av bilderna var såna där ursöta valpar och schäferfamiljer och sånt blandat med bilder av hundar som far illa.

och då insåg jag att som vanligt, att det inte är Hundar jag tycker illa om. det är nog mest Människor Med Hundar. och i ett vidare perspektiv förstås människan som ras som tyckte det var en god idé att ta ett vilddjur och sedan tämja det och kuva det och införliva det i sina hem och vardagar med livet som insats istället för att bara back the fuck off. ungefär som att egentligen är det inte sexåriga-småkillar-med-racercyklar jag hatar, lika mycket som sexåriga-småkillar-med-racercyklars föräldrar som trodde att bara för att de fick en pojke och inte en flicka, så måste de uppfostra ungen att bli en bufflig liten mobbande näspetande hånflinande smådjävul med vassa armbågar och ingen medkänsla.

om bebben i magen blir en pojke vet jag iallafall precis hur jag inte ska göra. tänker jag. jag ser framför mig en mjuk liten lockig (ehm.. från vems gener då?) kille med rosa tröja som blåser såpbubblor i lekparken. än så länge kan jag hålla den illusionen vid liv. illusionen om maja som pojkflickigt androgyn raserades som bekant en dag i badkaret när hon bad mig "måla en rosa prinsessa". om jag tror att det är genetiskt betingat? inte en chans. återigen, föräldrarnas fel. och om du gör "rätt" så finns det alltid femton ungar på dagis med föräldrar som gör tvärtemot. det är fucking hopplöst. men än så länge lever han, min ljuslockiga lilla mjukrosa pojke. i fantasin. och varför han sparkar så mycket i magen? han övar väl hopp inför sin musikaldansarkarriär, kan tänka.