söndag, december 31, 2006
pinsamt
fast jag läste en gång någon intervju med en kvinna som sa att man ska tänka tillbaka på det gångna året ordentligt vid varje årsskifte. om man då kan skratta eller gråta eller bådadera, då var inte året bortkastat. jag förstår poängen. men om man mest ser tillbaka och skäms då?
fylleri
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
ja.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?
nej, jag är glad att jag inte ger några nyårslöften.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
ja, kicki fick en liten yrsa.
4. Dog någon som stod dig nära?
nej. puh.
5. Vilka länder besökte du?
danmark :D
6. Är det något du saknar år 2006 som du vill ha år 2007?
i detta nu har jag inga byxor som passar. inga! så nya byxor önskas så fort vi är inne i år 2007.
7. Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför?
det finns inte många datum som jag lägger på minnet.
8. Vad var din största framgång 2006?
VG på c-uppsatsen! kom in på författarskolan.
9. Största misstaget?
förhastade beslut. flera olika. om mycket olika saker.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
hela jävla hösten och vintern har det kommit och gått. mest kommit.
11. Bästa köpet?
fina väskan!
12. Vad spenderade du mest pengar på?
tågbiljetter.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
antagningsbeskedet, sommarbad och värme.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2006?
det mesta med keane.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
jämfört med 2005 var jag ledsnare, jämfört med 1999 gladare. nej det har nog inte varit världens muntraste år. tyvärr. hoppas på förbättring. ge mig serotonin!
16. Vad önskar du att du gjort mer?
tränat, handlat och skrattat. (skrev jag förra året också, det stämmer fortfarande.)
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
ätit, bråkat och grubblat. (samma här.)
18. Hur tillbringade du jul?
hemma hos mamma. vi åt mat och choklad och spelade tärningsspel ombytta till pyjamas, till halv tolv på kvällen. det hela var lika skönt och mysigt som vanligt.
19. Hur många one night stands?
noll
20. Favoritprogram på TV?
house! på x-boxen!
21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
nej det tror jag inte.
22. Bästa boken du läste i år?
dåligt minne. dåligt dåligt minne.
23. Största musikaliska upptäckten?
ingen upptäckarlusta det här året heller.
24. Något du önskade dig och fick?
ja. biobiljetter, pyjamas, kamera.
25. Något du önskade dig men inte fick?
ja.
26. Årets bästa film?
vad har jag sett för filmer?
27. Vad gjorde du på din födelsedag 2006?
hade fest hemma i lägenheten. blev alldeles för full och sjöng singstar med många vänner! födelsedagen slutade i katastrof, men var trevlig från början.
28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
livslust.
29. Hur skulle du beskriva din stil år 2006?
katastrof. svart, svart och svart.
30. Vad fick dig att må bra?
solen.
31. Vilken kändis var du mest sugen på?
det finns många vackra män här i världen.
32. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
barnen, jämställdheten, miljön. sen att jag inte engagerar mig direkt i något, det är en annan sak. men jag får höjd puls av eländet.
33. Vem saknade du?
maja under mina malmövistelser.
saknar min gamla lägenhet grymt mycket, men det är nog ingen "vem" utan snarare ett "vad".
34. De bästa nya människorna du träffade?
författarskolekursare.
35. En värdefull läxa du lärt dig i år?
jag hoppas jag har lärt mig.
torsdag, december 28, 2006
dagsländan
deetdktärninkstsiogmtrkenardryöpdeenroimkjraogäprp
tveuenngneänrajttasigtttaähnärkheemrmaheplaådadgeent
tveuenngneänrajttasigtttaähnärkheemrmaheplaådadgeent
onsdag, december 27, 2006
så kan det vara
maja fick en bakbok i julklapp. i förmiddags bakade vi en banankaka med russin från den. kakan blev kladdig och god, men lite bränd i kanterna. maja blandade deg med händerna, jag tänkte att som barn lär hon väl bli överlycklig att få gegga ner sig. fast hon rynkade istället näsan och höll upp händerna "uuuh, kladdigt, jag vill gå och tvätta av mig". såna fyraåringar finns det också.
idag är det den stora biodagen. vi ska se bond. jag har aldrig sett en hel bondfilm, jag är väl inte en av de många frälsta helt enkelt. men daniel craig är sexig, så det får gå ändå. och popcorn är alltid gott.
vi ser på madicken (för sjuhundratrettiofemte gången ungefär, alla repliker sitter där de ska) och hela familjen har cyklat på motionscykeln. dammet bygger borgar under skrivbordet i hallen och livet känns inte alldeles förjävligt.
idag är det den stora biodagen. vi ska se bond. jag har aldrig sett en hel bondfilm, jag är väl inte en av de många frälsta helt enkelt. men daniel craig är sexig, så det får gå ändå. och popcorn är alltid gott.
vi ser på madicken (för sjuhundratrettiofemte gången ungefär, alla repliker sitter där de ska) och hela familjen har cyklat på motionscykeln. dammet bygger borgar under skrivbordet i hallen och livet känns inte alldeles förjävligt.
tisdag, december 26, 2006
motion
nu är den här: motionscykeln. en halvtimma om dagen. och en genomkörare med hantlarna tre gånger i veckan. jag skriver det här så att jag skäms lite mer om jag inte fullföljer det.
jag tänker inte vara så otränad i juli 2007 som jag var när jag skulle föda maja i oktober 2002. för finns risken att det blir en maratonförlossning (med felvänd bebis, med fel del av huvudet först och kraftiga, men ineffektiva värkar och fellagt dropp) på 48 timmar igen, så kanske man är lite mer rustad som tränad än någon som legat och stirrat in i väggen varje dag i nio månader. vi hoppas att alla stjärnor står i linje och att allting går lekande lätt av sig själv. för signalerna jag skickade ut till barnmorskan på inskrivningssamtalet var nog inte "hjälp! jag behöver samtalsterapi, jag är livrädd" utan mer "det här ska nog gå bra". som vanligt.
194 dagar kvar!
jag tänker inte vara så otränad i juli 2007 som jag var när jag skulle föda maja i oktober 2002. för finns risken att det blir en maratonförlossning (med felvänd bebis, med fel del av huvudet först och kraftiga, men ineffektiva värkar och fellagt dropp) på 48 timmar igen, så kanske man är lite mer rustad som tränad än någon som legat och stirrat in i väggen varje dag i nio månader. vi hoppas att alla stjärnor står i linje och att allting går lekande lätt av sig själv. för signalerna jag skickade ut till barnmorskan på inskrivningssamtalet var nog inte "hjälp! jag behöver samtalsterapi, jag är livrädd" utan mer "det här ska nog gå bra". som vanligt.
194 dagar kvar!
knaket i fogen
efter julens frosseriorgier (nej, jag räknar inte kalorier på julen heller) har jag blivit sugen på en sak och en enda - nämligen gurka. tack snälla kroppen.
ironiskt nog öppnade jag blogger för att tala om hur lugnt och skönt det var här. jag hade suttit en lång stund (halvtimma kanske) i soffhörnet med datorn i knät och skrivit ett mail till idha. ett sånt mail som var tänkt att bli en rad, men där orden bara flöt iväg och bildade meningar. mest terapiskrivande förstås. men där på andra sidan trådarna som mottagare har hon så ofta fungerat som en helande kraft - bara för att hon läser det jag skriver. efter att jag avslutat mailet hade jag kraft och mod, tänkte att det löser sig alltsammans och så sträckte jag på mig och tänkte alltså blogga om lugn och ro.
då började kusinerna på sitt sedvanliga sätt bråka. filippa bölar så man inte hör vad det är hon vill säga. men det spelar ingen roll, för hon vill alltid säga samma sak. "maja bestämmer / maja bråkar". och den sistnämnda står med mördarblick bredvid och har stängt in filippa med barngrinden och tycker att nu är dags att trycka på alla ömma tår hon kan hitta på. oftast fungerar "jag tycker att filippa ska gå hem" bäst. dels för att det gör filippa ledsen. dels för att det gör mig vansinnig. för hon vet att filippas mamma och pappa är och handlar och att det därför är omöjligt. så filippa får föras ner i vardagsrummet storgråtande och maja skrikande på övervåningen att hon aldrig i livet tänker säga förlåt för att hon gjorde filippa ledsen. att hon tänker aldrig mer vara en bra kompis. att hon aldrig mer vill leka med nån. och själv skalar man hennes rum på grejer tills man träffar en känslig sak. "jag vill ha min kaniiiiiin". men den får hon inte. om hon inte ber om ursäkt och slutar bråka förstås. och sen följer det obligatoriska att hon inte vet vad hon ska säga, att hon törs inte. sen smyger det sig ut ett förlåt och filippa säger "tack maja" med världens största leende och så är det som om ingenting har hänt. de käkar en macka och leken återgår till det vanliga.
och mitt lugn och ro var försvunnet. pang. ingen inspiration, ingen lust, ingenting.
det kan nog vara svårt att förstå för er som känner mig genom bloggen, men jag stöter ofta på människor i verkliga livet som tycker att jag är en lugn och stabil person. en sån som har saker under kontroll. som klarar sig och står stadigt. jag kan bara inte förstå det. en liten vindpust och allting rasar. hur kan de inte se det?
men jag tar det som den finaste av komplimanger. lycklig över att jag lyckats spela så bra. och om man spelar rollen tillräckligt länge kanske man blir den på riktigt. det är synd bara att det är svårt att spela här hemma i ensamheten. jag orkar inte! men orkade jag skulle jag spela nöjd, företagsam och ambitiös. jag skulle laga mat och sköta vardagen, sitta och skriva, hitta på saker med min dotter och ta itu med fotoalbumet. och sedan pusta ut i soffan på kvällen med en nöjd suck. inte bara sucka i soffan hela dagen.
ironiskt nog öppnade jag blogger för att tala om hur lugnt och skönt det var här. jag hade suttit en lång stund (halvtimma kanske) i soffhörnet med datorn i knät och skrivit ett mail till idha. ett sånt mail som var tänkt att bli en rad, men där orden bara flöt iväg och bildade meningar. mest terapiskrivande förstås. men där på andra sidan trådarna som mottagare har hon så ofta fungerat som en helande kraft - bara för att hon läser det jag skriver. efter att jag avslutat mailet hade jag kraft och mod, tänkte att det löser sig alltsammans och så sträckte jag på mig och tänkte alltså blogga om lugn och ro.
då började kusinerna på sitt sedvanliga sätt bråka. filippa bölar så man inte hör vad det är hon vill säga. men det spelar ingen roll, för hon vill alltid säga samma sak. "maja bestämmer / maja bråkar". och den sistnämnda står med mördarblick bredvid och har stängt in filippa med barngrinden och tycker att nu är dags att trycka på alla ömma tår hon kan hitta på. oftast fungerar "jag tycker att filippa ska gå hem" bäst. dels för att det gör filippa ledsen. dels för att det gör mig vansinnig. för hon vet att filippas mamma och pappa är och handlar och att det därför är omöjligt. så filippa får föras ner i vardagsrummet storgråtande och maja skrikande på övervåningen att hon aldrig i livet tänker säga förlåt för att hon gjorde filippa ledsen. att hon tänker aldrig mer vara en bra kompis. att hon aldrig mer vill leka med nån. och själv skalar man hennes rum på grejer tills man träffar en känslig sak. "jag vill ha min kaniiiiiin". men den får hon inte. om hon inte ber om ursäkt och slutar bråka förstås. och sen följer det obligatoriska att hon inte vet vad hon ska säga, att hon törs inte. sen smyger det sig ut ett förlåt och filippa säger "tack maja" med världens största leende och så är det som om ingenting har hänt. de käkar en macka och leken återgår till det vanliga.
och mitt lugn och ro var försvunnet. pang. ingen inspiration, ingen lust, ingenting.
det kan nog vara svårt att förstå för er som känner mig genom bloggen, men jag stöter ofta på människor i verkliga livet som tycker att jag är en lugn och stabil person. en sån som har saker under kontroll. som klarar sig och står stadigt. jag kan bara inte förstå det. en liten vindpust och allting rasar. hur kan de inte se det?
men jag tar det som den finaste av komplimanger. lycklig över att jag lyckats spela så bra. och om man spelar rollen tillräckligt länge kanske man blir den på riktigt. det är synd bara att det är svårt att spela här hemma i ensamheten. jag orkar inte! men orkade jag skulle jag spela nöjd, företagsam och ambitiös. jag skulle laga mat och sköta vardagen, sitta och skriva, hitta på saker med min dotter och ta itu med fotoalbumet. och sedan pusta ut i soffan på kvällen med en nöjd suck. inte bara sucka i soffan hela dagen.
lördag, december 23, 2006
tipp tapp
höjden. eller lägstanivån. det är hursomhelst det jag gör just nu. ser på bingolottos uppesittarkväll. utan bingolott. ivar sexton etta sexa.
värmen fungerar numera, men vi har inte hittat en jämn och fin nivå. vi skruvar upp och skruvar ner. vi är ett omaka par sådär rent kroppstemperaturmässigt. jag är en frusen själ och magnus är konstant överhettad. imorse kallade jag honom för jävla idiot, helt oavsiktligt ("det är nån jävla idiot som sänkt termostaten på pannan till minus OCH sänkt värmen på elementen"). men ja, såhär i efterhand. vilka av våra gäster skulle egentligen ta sig friheten att sänka värmen hemma hos oss? jag är rätt ofta en dumskalle.
om en stund är det julafton. eller julnatt till julmorgon. det känns inte riktigt som jul i kroppen, även om jag nog lyckats gå upp något kilo. vilket faktiskt är okej i mitt tillstånd. såhär på kvällen efter lilljulmiddagen får man vara lite småfet och dessutom låtsas att det beror på att man är gravid.
när försvann den, den där speciella känslan? eller vad snackar jag om, jag minns inte ens hur det känns. för mig infinner sig julkänslan i samma sekund som jag slår upp dörren hem till mamma och alla är glada och bordet är dukat med gröna julduken. det är fint med familjen.
den nya familjemedlemmen är allt mellan 12 och 13 veckor gammal, vissa dagar 5 centimeter lång och andra dagar 9 centimeter, beroende på var man läser. i torsdags blev h*n plötsligt verklig, och inte bara något litet overkligt men kul som nog inte är på riktigt trots allt. barnmorskan förde apparaten över magen på mig och så hördes det otroliga svischsvischsvischandet som betyder hjärtslag. 162 per minut. magnus övertygad om att det är en liten tjej. och isåfall har vi ett namn som på bara en sekund ramlade rätt in på nummer ett på namntoppen. inga avslöjanden här.
julkramar till er vänner och obekantingar. årssammanfattning måste ges. om tid finnes.
värmen fungerar numera, men vi har inte hittat en jämn och fin nivå. vi skruvar upp och skruvar ner. vi är ett omaka par sådär rent kroppstemperaturmässigt. jag är en frusen själ och magnus är konstant överhettad. imorse kallade jag honom för jävla idiot, helt oavsiktligt ("det är nån jävla idiot som sänkt termostaten på pannan till minus OCH sänkt värmen på elementen"). men ja, såhär i efterhand. vilka av våra gäster skulle egentligen ta sig friheten att sänka värmen hemma hos oss? jag är rätt ofta en dumskalle.
om en stund är det julafton. eller julnatt till julmorgon. det känns inte riktigt som jul i kroppen, även om jag nog lyckats gå upp något kilo. vilket faktiskt är okej i mitt tillstånd. såhär på kvällen efter lilljulmiddagen får man vara lite småfet och dessutom låtsas att det beror på att man är gravid.
när försvann den, den där speciella känslan? eller vad snackar jag om, jag minns inte ens hur det känns. för mig infinner sig julkänslan i samma sekund som jag slår upp dörren hem till mamma och alla är glada och bordet är dukat med gröna julduken. det är fint med familjen.
den nya familjemedlemmen är allt mellan 12 och 13 veckor gammal, vissa dagar 5 centimeter lång och andra dagar 9 centimeter, beroende på var man läser. i torsdags blev h*n plötsligt verklig, och inte bara något litet overkligt men kul som nog inte är på riktigt trots allt. barnmorskan förde apparaten över magen på mig och så hördes det otroliga svischsvischsvischandet som betyder hjärtslag. 162 per minut. magnus övertygad om att det är en liten tjej. och isåfall har vi ett namn som på bara en sekund ramlade rätt in på nummer ett på namntoppen. inga avslöjanden här.
julkramar till er vänner och obekantingar. årssammanfattning måste ges. om tid finnes.
onsdag, december 20, 2006
fan i helvete
varför skriver jag inte i jag-form? det blir ju så mycket bättre och är så mycket enklare!
min fina envisa dotter
det går upp för mig, en liten bit i taget, att jag faktiskt fått världens envisaste barn. basic barnpsykologi fungerar inte.
"ok, om du inte vill ta på dig skorna så slipper du, men det blir kallt." säger man utan att veta att då går hon genom halva stan utan skor, huttrande och frysande med stenar under strumporna. det är meningen att hon ska gå fem meter och sedan inse att det inte var så kul utan skor ju! men hon vägrar ta på sig dem. eller jackan, mössan, vantarna. för hon har bestämt sig.
ja då vet jag det till nästa gång. vad gör man då? "om du inte tar på dig skorna får du inga julklappar"? inte särskilt konstruktivt, men definitivt hårdvaluta. om det inte vore för att jag gärna vill att påföljden ska vara kopplat på något vis till själva olydigheten. dessutom hotar jag aldrig med någonting jag inte kan göra verklighet av.
"frågar du inte på ett trevligare sätt, så får du ingen juice." ett rimligt hot. dessutom funkar det inte i världen att man bara skriker ut att man är törstig och genast kommer någon med dricka.
"fine" tänker maja. "jag skiter väl i juicen då. jag tänker inte vara trevlig iallafall."
och så åker hon till dagmamma utan frukost i magen för jag vet inte vilken dag i ordningen. suck.
"ok, om du inte vill ta på dig skorna så slipper du, men det blir kallt." säger man utan att veta att då går hon genom halva stan utan skor, huttrande och frysande med stenar under strumporna. det är meningen att hon ska gå fem meter och sedan inse att det inte var så kul utan skor ju! men hon vägrar ta på sig dem. eller jackan, mössan, vantarna. för hon har bestämt sig.
ja då vet jag det till nästa gång. vad gör man då? "om du inte tar på dig skorna får du inga julklappar"? inte särskilt konstruktivt, men definitivt hårdvaluta. om det inte vore för att jag gärna vill att påföljden ska vara kopplat på något vis till själva olydigheten. dessutom hotar jag aldrig med någonting jag inte kan göra verklighet av.
"frågar du inte på ett trevligare sätt, så får du ingen juice." ett rimligt hot. dessutom funkar det inte i världen att man bara skriker ut att man är törstig och genast kommer någon med dricka.
"fine" tänker maja. "jag skiter väl i juicen då. jag tänker inte vara trevlig iallafall."
och så åker hon till dagmamma utan frukost i magen för jag vet inte vilken dag i ordningen. suck.
måndag, december 18, 2006
idag måste helvetet ha frusit över. det regnar nämligen inte i malmö!
men men, dagen är ung. än finns tid för regnburrigt frisshår.
ave.
men men, dagen är ung. än finns tid för regnburrigt frisshår.
ave.
söndag, december 17, 2006
fiktion
det hände någonting som jag inte kan förklara. solen drog sig undan och jag vet inte varför. bara plötsligt blev det så litet och ensamt i mig. jag tror jag behöver sova. packa ihop.
lördag, december 16, 2006
surr
idag har jag suttit en lång stund med huvudet i en bunke med hett vatten i förhoppning att det skulle rensa ur mina igenkloggade bihålor. jag vet inte om det hjälpte, men jag blev iallafall svettig i ansiktet.
det kändes extra mycket som ljug när jag sa till pappa att jag inte kommer ut på landet i helgen för att jag är sjuk. jag låter inte ens förkyld, men ibland klickar det till sådär i pannan mellan ögonbrynen som det gör när man har en massa gojs där. jag skulle vilja borra ett litet hål i pannan, jag kan föreställa mig hur det skulle kännas när trycket släpper. plopp. befrielse.
i allmänhet ett otrevligt ord det där: bihålor. nu har de snart gjort en präktig honungskaka av allt snor eller vad det nu är, de där bina. men föreställningen om att det bor bin inne i mitt huvud känns ändå rätt verklighetstrogen. helvete vad det surrar därinne, från och till. bzz. bzz. och de verkar vara så många att de inte lämnar plats för någon ny information heller (eh, vad sa du nu att du skulle göra igen?).
idag tredje dagen med sprödbakad torsk till middag. halvfabrikat for the win.
det kändes extra mycket som ljug när jag sa till pappa att jag inte kommer ut på landet i helgen för att jag är sjuk. jag låter inte ens förkyld, men ibland klickar det till sådär i pannan mellan ögonbrynen som det gör när man har en massa gojs där. jag skulle vilja borra ett litet hål i pannan, jag kan föreställa mig hur det skulle kännas när trycket släpper. plopp. befrielse.
i allmänhet ett otrevligt ord det där: bihålor. nu har de snart gjort en präktig honungskaka av allt snor eller vad det nu är, de där bina. men föreställningen om att det bor bin inne i mitt huvud känns ändå rätt verklighetstrogen. helvete vad det surrar därinne, från och till. bzz. bzz. och de verkar vara så många att de inte lämnar plats för någon ny information heller (eh, vad sa du nu att du skulle göra igen?).
idag tredje dagen med sprödbakad torsk till middag. halvfabrikat for the win.
brev
hej magnus, nu är jag hemma. klockan är över två och panodilen har slutat verka så jag har ont precis mitt mellan ögonen. jag får ta och göra nåt åt det där när jag kommer hem. tänk att det finns så många hem just nu. hemma i norrköping, hemma i malmö, hemma i krokek. nu, just nu känns det som alla de tre är hemma. och inte borta. ett steg i rätt riktning inte sant?
jag skulle egentligen vilja ringa till dig, men det går inte såhär sent. jag tog taxi hem, fångade en som precis blev ledig, för det gick inte att komma fram på telefonen till någon av de taxibolag jag hade numret till. det kostade 62 kronor att komma säkert hem. och då slapp jag också gå i mina trasiga skor med våta strumpor. bara det är värt en del. några av de andra författarna skulle hem, några skulle vidare ut på krogen. själv känns det mest fånigt att gå på krogen utan någon tilltagande fylla som ursäktar allt. och det är ovant, jag behöver alkohol för att vara trevlig på fest. den sista tiden har jag känt att jag mer och mer vänder mig inåt och har svårt att förmedla någonting utåt, speciellt i tal. fast du skulle nog säga att jag bara behöver öva. att allt blir bättre om jag kommer ut och träffar folk mer. du är så bra. jag sa till en kursare idag att min pojkvän skulle stötta mig helhjärtat att följa mina drömmar och utan att klaga betala alla räkningar medan jag drar in noll kronor. för sån är han bara. ibland kan jag undra varför. för så lycklig gör jag väl dig inte?
på bordet står te och drar. jag har snott en av tess sömntepåsar och hoppas att jag ska bli så trött att jag inte bryr mig om att det kanske kanske bor en spindel i mitt rum. förut satt det en på väggen precis bredvid min säng. vi vet inte om vi fick ut den eller om den är kvar därinne. det gör mig svag.
imorgon är det lördag och jag kommer inte vakna bakfull med en ångestklump i magen. det är den stora vinningen med att inte dricka på fest. jag kan sova hur länge jag vill (helst hela dagen för jag har ingenting att göra på hela helgen). det känns konstigt att vara här själv i lägenheten och veta att ni är där hemma. och vilka timmar jag har att fördriva! projektet? ja, jag kan ju inte slösurfa hela lördagen och söndagen. nåt måste jag hitta på. kanske äta hämtmat från maffia-kinarestaurangen. ett är säkert - man vill inte vara ute och gå i regnet i malmö. nej det vill man inte. vad ska du göra imorrn? hitta på något med maja, vara hemma?
mina ägghalvor blev uppätna, varenda en, men jag glömde min creme fraiche och caviaren som var kvar i deras kylskåp, så nu kan jag inte äta det till middag imorgon. men jag kan kanske ta ett bad, läsa min nya pocket som jag fick idag i present (erlend loe - doppler). och tänka på framtiden. mina kursare är hemskt fina, jag tycker mycket om dem. mitt nyårslöfte ska vara att jag ska börja tro på att jag är värd det här. den här chansen. och försöka göra någonting av den också.
nu ska jag svepa det sista av te:et och sen somna. jag saknar dig. jag vet att man sover bäst själv, men det finns ingenting så skönt som att hålla om din varma kropp en stund innan jag vänder mig om och lägger mig tillrätta. godnatt magnus.
jag skulle egentligen vilja ringa till dig, men det går inte såhär sent. jag tog taxi hem, fångade en som precis blev ledig, för det gick inte att komma fram på telefonen till någon av de taxibolag jag hade numret till. det kostade 62 kronor att komma säkert hem. och då slapp jag också gå i mina trasiga skor med våta strumpor. bara det är värt en del. några av de andra författarna skulle hem, några skulle vidare ut på krogen. själv känns det mest fånigt att gå på krogen utan någon tilltagande fylla som ursäktar allt. och det är ovant, jag behöver alkohol för att vara trevlig på fest. den sista tiden har jag känt att jag mer och mer vänder mig inåt och har svårt att förmedla någonting utåt, speciellt i tal. fast du skulle nog säga att jag bara behöver öva. att allt blir bättre om jag kommer ut och träffar folk mer. du är så bra. jag sa till en kursare idag att min pojkvän skulle stötta mig helhjärtat att följa mina drömmar och utan att klaga betala alla räkningar medan jag drar in noll kronor. för sån är han bara. ibland kan jag undra varför. för så lycklig gör jag väl dig inte?
på bordet står te och drar. jag har snott en av tess sömntepåsar och hoppas att jag ska bli så trött att jag inte bryr mig om att det kanske kanske bor en spindel i mitt rum. förut satt det en på väggen precis bredvid min säng. vi vet inte om vi fick ut den eller om den är kvar därinne. det gör mig svag.
imorgon är det lördag och jag kommer inte vakna bakfull med en ångestklump i magen. det är den stora vinningen med att inte dricka på fest. jag kan sova hur länge jag vill (helst hela dagen för jag har ingenting att göra på hela helgen). det känns konstigt att vara här själv i lägenheten och veta att ni är där hemma. och vilka timmar jag har att fördriva! projektet? ja, jag kan ju inte slösurfa hela lördagen och söndagen. nåt måste jag hitta på. kanske äta hämtmat från maffia-kinarestaurangen. ett är säkert - man vill inte vara ute och gå i regnet i malmö. nej det vill man inte. vad ska du göra imorrn? hitta på något med maja, vara hemma?
mina ägghalvor blev uppätna, varenda en, men jag glömde min creme fraiche och caviaren som var kvar i deras kylskåp, så nu kan jag inte äta det till middag imorgon. men jag kan kanske ta ett bad, läsa min nya pocket som jag fick idag i present (erlend loe - doppler). och tänka på framtiden. mina kursare är hemskt fina, jag tycker mycket om dem. mitt nyårslöfte ska vara att jag ska börja tro på att jag är värd det här. den här chansen. och försöka göra någonting av den också.
nu ska jag svepa det sista av te:et och sen somna. jag saknar dig. jag vet att man sover bäst själv, men det finns ingenting så skönt som att hålla om din varma kropp en stund innan jag vänder mig om och lägger mig tillrätta. godnatt magnus.
fredag, december 15, 2006
insikter och goda dagar
veckans insikt: om man går och lägger sig klockan 22 finns det en möjlighet att man orkar upp och dessutom är pigg klockan 08. eller tillochmed tidigare.
det känns som den här insikten på sikt kan förändra mitt liv. och mina mörka ringar kring ögonen. vilket påminner mig om att jag borde köpa concealer.
andra saker jag måste köpa är: ägg, caviar, creme fraiche (till plockmat för julfesten). en pocket att slå in (också till julfesten). en tryffelpecorino (till julklapp). en doktorsväska (till maja). nån slags snäll men effektiv korsett jag kan ha för att slippa känna mig småfet under klänningen.
det här blir en bra dag. den började med frukost ute på café grannen (tänk att få äta två sorters mackor, kokt ägg, te och juice utan att behöva göra det själv!). och nu får jag duscha i hårt malmövattentryck!
det känns som den här insikten på sikt kan förändra mitt liv. och mina mörka ringar kring ögonen. vilket påminner mig om att jag borde köpa concealer.
andra saker jag måste köpa är: ägg, caviar, creme fraiche (till plockmat för julfesten). en pocket att slå in (också till julfesten). en tryffelpecorino (till julklapp). en doktorsväska (till maja). nån slags snäll men effektiv korsett jag kan ha för att slippa känna mig småfet under klänningen.
det här blir en bra dag. den började med frukost ute på café grannen (tänk att få äta två sorters mackor, kokt ägg, te och juice utan att behöva göra det själv!). och nu får jag duscha i hårt malmövattentryck!
torsdag, december 14, 2006
och så tar vi den en gång till
ingen vill ändå höra om min jävla skitdag. så vi gör så här: tänk er en jävla skitdag där allt går fel. och så tänker ni er en tjej på 172 cm och långt, rött hår mitt i den. det var så det var.
onsdag, december 13, 2006
tack och adjö mäster skräddare
den officiella versionen är att jag åker med till magnus jobb för att skriva. här ska jag sitta och låta tangenterna tryckas ner rytmiskt och historien om w växa fram, en sida i taget i ett trevligt flöde. men varje dag är en ordförlossning. oftast blir bara resultatet en desperat dialog med mig själv. exempel: vad händer nu? de behöver henne. övning övning övning. han vet att det är hon som pallat äpplen i hans trädgård på hösten. säger han det? jag vet inte. nej det gör han inte. hur vet man då att han har sett henne? behöver man ens veta det?
och varje kväll är det mäster skräddare om igen. "det bidde ingenting". eller på sin höjd en tumme. och nej nej, jag sitter inte och värker fram ett ord i taget, jag har istället trevligt på startsträckan. knarkar familjeliv.se och förfasas. pratar löst på msn. läser bloggar. längtar till lunch. och skönt är det här i soffan i korridoren.
undrar om fjortisnostalgin (varför varför? det var förjävligt!) kulminerar vid sådana här tider på året då det sjungs. jag grät framför tv:n imorse när luciatåget skred in. och det blir väl en tår ikväll när min sånggrupp uppträder utan mig och jag får sitta och titta.
imorgon åker jag till malmö. bussen hemifrån går 05.50 till stationen. tåget 06.36. jippi och hurra.
och varje kväll är det mäster skräddare om igen. "det bidde ingenting". eller på sin höjd en tumme. och nej nej, jag sitter inte och värker fram ett ord i taget, jag har istället trevligt på startsträckan. knarkar familjeliv.se och förfasas. pratar löst på msn. läser bloggar. längtar till lunch. och skönt är det här i soffan i korridoren.
undrar om fjortisnostalgin (varför varför? det var förjävligt!) kulminerar vid sådana här tider på året då det sjungs. jag grät framför tv:n imorse när luciatåget skred in. och det blir väl en tår ikväll när min sånggrupp uppträder utan mig och jag får sitta och titta.
imorgon åker jag till malmö. bussen hemifrån går 05.50 till stationen. tåget 06.36. jippi och hurra.
måndag, december 11, 2006
oplanerat tankeflow
jag proppar munnen full av lussebulle, trots att jag är mer än övermätt. vi har pepparkakspysslat idag, gjort kakor i form av gamla farmor och vargen och katten jansson. och tusen små stjärnor. allting är farmors förtjänst, för hon kom hit med deg och egenbakade lussebullar.
ja inte min farmor då. hon dog -93. samma år som jag började bli deprimerad på allvar. jag vet inte hur länge min första psykolog försökte koppla den händelsen till min långvariga depression, bara för att det råkade vara ungefär där jag började krascha med jämna mellanrum. psykologer är precis lika clueless som vi andra, har jag märkt. man riktigt ser hur de lyser upp när man säger att man har skilda föräldrar. "ja, men du måste väl känt dig ledsen. alla barn känner så när föräldrarna skiljs åt." ja, kanske, men inte lika ledsen som jag hade varit om de hade valt att fortsätta leva ihop.
det är förövrigt nära farmors dödsdag nu, fast datumet är oklart. jag minns att hon dog när jag var på stan och letade efter luciakrona. jag hade blivit vald till klassens lucia (ja få inte för er något, enda anledningen att det inte var maria eller johanna just den här gången var för att vår lärare fick snilleblixten att ALLA flickor kunde få chansen. maria och johanna hade alltså redan lussat, följt av några andra snälla och söta flickor innan det blev min tur).
det regnade den dagen och jag kom med luciakronan i en påse upp till vrinnevisjukhuset där farmor låg. jag minns hur ljusen från sjukhusbyggnaden strålade när jag skyndade in från bussen. när jag kom upp i korridoren var alla redan där och grät. hon var död. jag fick se henne, och jag minns bilden fortfarande. det var inte farmor. jag rörde henne inte. hon hade öppen mun och var död. inte alls farmor.
sedan har jag ingen aning om huruvida jag hade lust att vara lucia längre eller inte. jag var rätt besviken från början vill jag minnas. jag fick nämligen lussa på östgöta petroleum i en skitig fabrikslokal, och inte i blå heltäckningsmatterumkonferenssalar som de andra. men sen var jag också bara ställföreträdande lucia.
och efteråt har mor- och farföräldrar konsekvent passat på att dö när det ligger någonting i faggorna att glädjas åt. morfar drunknade dagen innan studentveckan, mormor dog innan hon hann träffa maja, som väl var någon månad gammal och så farfar då, vars dödsdag jag heller inte lagt på minnet. jag vill inte minnas sådana datum. men jag fick vaka vid hans sida några dagar innan han dog. och då kunde jag äntligen se att trots morfinrus och canceruppäten kropp var han faktiskt samma farfar. så honom får jag minnas precis hur jag vill.
ja inte min farmor då. hon dog -93. samma år som jag började bli deprimerad på allvar. jag vet inte hur länge min första psykolog försökte koppla den händelsen till min långvariga depression, bara för att det råkade vara ungefär där jag började krascha med jämna mellanrum. psykologer är precis lika clueless som vi andra, har jag märkt. man riktigt ser hur de lyser upp när man säger att man har skilda föräldrar. "ja, men du måste väl känt dig ledsen. alla barn känner så när föräldrarna skiljs åt." ja, kanske, men inte lika ledsen som jag hade varit om de hade valt att fortsätta leva ihop.
det är förövrigt nära farmors dödsdag nu, fast datumet är oklart. jag minns att hon dog när jag var på stan och letade efter luciakrona. jag hade blivit vald till klassens lucia (ja få inte för er något, enda anledningen att det inte var maria eller johanna just den här gången var för att vår lärare fick snilleblixten att ALLA flickor kunde få chansen. maria och johanna hade alltså redan lussat, följt av några andra snälla och söta flickor innan det blev min tur).
det regnade den dagen och jag kom med luciakronan i en påse upp till vrinnevisjukhuset där farmor låg. jag minns hur ljusen från sjukhusbyggnaden strålade när jag skyndade in från bussen. när jag kom upp i korridoren var alla redan där och grät. hon var död. jag fick se henne, och jag minns bilden fortfarande. det var inte farmor. jag rörde henne inte. hon hade öppen mun och var död. inte alls farmor.
sedan har jag ingen aning om huruvida jag hade lust att vara lucia längre eller inte. jag var rätt besviken från början vill jag minnas. jag fick nämligen lussa på östgöta petroleum i en skitig fabrikslokal, och inte i blå heltäckningsmatterumkonferenssalar som de andra. men sen var jag också bara ställföreträdande lucia.
och efteråt har mor- och farföräldrar konsekvent passat på att dö när det ligger någonting i faggorna att glädjas åt. morfar drunknade dagen innan studentveckan, mormor dog innan hon hann träffa maja, som väl var någon månad gammal och så farfar då, vars dödsdag jag heller inte lagt på minnet. jag vill inte minnas sådana datum. men jag fick vaka vid hans sida några dagar innan han dog. och då kunde jag äntligen se att trots morfinrus och canceruppäten kropp var han faktiskt samma farfar. så honom får jag minnas precis hur jag vill.
söndag, december 10, 2006
beige 10/12
idag tillbringade vi dagen på ikea. flickorna var hos mormor. 2700 kronor senare hämtade vi våra små, men det visade att min (som är den minsta) blivit sjuk på kuppen. mådde illa och var varm. min lillasyster som fyller sjutton år om en månad var en sådär fin människa som bara hon kan vara. trots uttalad kräkvarning låg hon bredvid maja i soffan och klappade om henne tills vi åkte hem.
flickan brann och gnisslade tänder väl hemma i soffan. andades hårt och tungt rätt ner i sitsen. kokhet. men hon piggades upp av att jag klädde granen med våra fina julgranskulor. och på golvet har vi nu en fin matta. det lättar upp humöret att shoppa. nästa gång har jag blivit lovad att få ta med mig en enorm spegel, som jag förälskat mig i, hem.
det var dagens beiga rapport. inte särdeles spännande. men så är det ibland. och det är väl bättre än dödslängtan och ångest.
flickan brann och gnisslade tänder väl hemma i soffan. andades hårt och tungt rätt ner i sitsen. kokhet. men hon piggades upp av att jag klädde granen med våra fina julgranskulor. och på golvet har vi nu en fin matta. det lättar upp humöret att shoppa. nästa gång har jag blivit lovad att få ta med mig en enorm spegel, som jag förälskat mig i, hem.
det var dagens beiga rapport. inte särdeles spännande. men så är det ibland. och det är väl bättre än dödslängtan och ångest.
gravidpost vecka 11(?)
det finns vissa saker jag oroar mig för. ja det finns det alltid. men just kretsar små grå molntussar av oro omkring den lille som ligger i magen och väger arton gram och är fem mäktiga centimeter lång. om jag har räknat rätt alltså. vilket verkligen inte är säkert att jag har.
det är förövrigt det första som oroar mig. hur man kan vara så otroligt omogen och ändå tro att man kan ta hand om ett till litet barn och dessutom snickra ihop en perfekt debutroman samtidigt. här är förvirringen total. jag vet inte när min senaste mens första dag var. någongång där i oktober tyckte jag att det var säkert länge sedan, och testade positivt. men jag vet fortfarande inte när den var. så jag vet inte vilken vecka jag är i, men chansar jag vilt så blir det väl vecka 11.
och ni som läser magnus blogg vet att han är så trött så han vill gråta. hur ska han orka ett till barn då? de är skitjobbiga, på riktigt alltså. de kan vara vakna dygnet runt. de kan ha kolik. de kan vilja äta jämt (och jag som inte tänker amma kommer kräva direkt delning på flaskmatningen). hur ska det gå om man är såhär trött? det undrar jag nu yo.
orosmoment tre är att det inte blir något barn alls. på ultraljudet visar det sig kanske att barnet slutade utvecklas i vecka sex. det skulle förklara mina uteblivna graviditetssymptom. de finns där, lite svagt ibland, men mest mår jag bara bra. jag måste inte spy, jag måste inte ha salta kex i väskan. jag tjuter förvisso när jag ser på tv, men det gör jag ju annars också.
jag vill inte föda barn, jag vill föda barn, jag vill ha kejsarsnitt, jag vill inte det, jag vill ha epiduralbedövning, jag vill inte ha epiduralbedövning. jag vill ha terapi! och jag längtar efter nya forskningsrön som säger att modersmjölken är farlig för barnet - för guds skull ge flaska! det var nummer fyra och fem. ja inte för att några orosmoment skulle vara högre upp på listan. de är alla nummer ett, de bara seglar in i blickfånget några i taget.
jag har inte talat om för pappa. hur ska jag göra det?
tänk om det är en kronisk tarmsjukdom jag har fått. då kanske jag tvingas äta rätt och riktigt och blir frisk och sund på kuppen. fast det är ändå en kronisk tarmsjukdom hur man vänder och vrider på det. det var sju.
hur ska jag kunna fortsätta vara ung och dum i huvet och småflirtig, glömsk och förvirrad när jag pang bom är TVÅBARNSMAMMA OCH BOR I URSKOGEN I ETT RADHUS OCH DESSUTOM FYLLER FUCKING TJUGOSJU NÄSTA ÅR. nej, jag är ju nitton! vad fan hände!?
nu får jag inte förkovra mig i detta mer, hur gärna jag än vill. ajöken.
det är förövrigt det första som oroar mig. hur man kan vara så otroligt omogen och ändå tro att man kan ta hand om ett till litet barn och dessutom snickra ihop en perfekt debutroman samtidigt. här är förvirringen total. jag vet inte när min senaste mens första dag var. någongång där i oktober tyckte jag att det var säkert länge sedan, och testade positivt. men jag vet fortfarande inte när den var. så jag vet inte vilken vecka jag är i, men chansar jag vilt så blir det väl vecka 11.
och ni som läser magnus blogg vet att han är så trött så han vill gråta. hur ska han orka ett till barn då? de är skitjobbiga, på riktigt alltså. de kan vara vakna dygnet runt. de kan ha kolik. de kan vilja äta jämt (och jag som inte tänker amma kommer kräva direkt delning på flaskmatningen). hur ska det gå om man är såhär trött? det undrar jag nu yo.
orosmoment tre är att det inte blir något barn alls. på ultraljudet visar det sig kanske att barnet slutade utvecklas i vecka sex. det skulle förklara mina uteblivna graviditetssymptom. de finns där, lite svagt ibland, men mest mår jag bara bra. jag måste inte spy, jag måste inte ha salta kex i väskan. jag tjuter förvisso när jag ser på tv, men det gör jag ju annars också.
jag vill inte föda barn, jag vill föda barn, jag vill ha kejsarsnitt, jag vill inte det, jag vill ha epiduralbedövning, jag vill inte ha epiduralbedövning. jag vill ha terapi! och jag längtar efter nya forskningsrön som säger att modersmjölken är farlig för barnet - för guds skull ge flaska! det var nummer fyra och fem. ja inte för att några orosmoment skulle vara högre upp på listan. de är alla nummer ett, de bara seglar in i blickfånget några i taget.
jag har inte talat om för pappa. hur ska jag göra det?
tänk om det är en kronisk tarmsjukdom jag har fått. då kanske jag tvingas äta rätt och riktigt och blir frisk och sund på kuppen. fast det är ändå en kronisk tarmsjukdom hur man vänder och vrider på det. det var sju.
hur ska jag kunna fortsätta vara ung och dum i huvet och småflirtig, glömsk och förvirrad när jag pang bom är TVÅBARNSMAMMA OCH BOR I URSKOGEN I ETT RADHUS OCH DESSUTOM FYLLER FUCKING TJUGOSJU NÄSTA ÅR. nej, jag är ju nitton! vad fan hände!?
nu får jag inte förkovra mig i detta mer, hur gärna jag än vill. ajöken.
torsdag, december 07, 2006
en vän
jag har en vän, som kan lysa upp den dag som börjar dåligt. i början av vår vänskap hade jag träningsvärk i kinderna av allt skrattande. han har en egen humor med en enorm fantasi och detaljrikedom som är svår att återge.
för några helger sedan dansade han tryckare på krogen med en tjej. kommentar till det hela:
det kändes något ovant att dansa tryckare utan att vara helt sockerstirrig av ferraribilar.
hahahaha!
för några helger sedan dansade han tryckare på krogen med en tjej. kommentar till det hela:
det kändes något ovant att dansa tryckare utan att vara helt sockerstirrig av ferraribilar.
hahahaha!
dåliga starter på dåliga dagar
ja, nu har jag indikerat gnäll redan i rubriken, så det är bara att backa ut igen om det inte passar.
jag får skriva i punktform.
förresten: om hemma är där hjärtat finns skulle jag säga skvallertorget i norrköping. undrar hur länge det kommer dröja innan jag känner "äntligen hemma" när jag kliver av i krokek. eller när jag inte får ont i magen längre av att passera utanför stadsgränsen.
det är ingen annans fel än mitt, men det är förlamande att känna hemlängtan när man inte har någonstans att ta vägen, mer än där man råkar bo.
jag får skriva i punktform.
- magnus duschade varmt i tjugofem minuter imorse, det betydde att jag fick fem minuter varmvatten att tvätta håret i. och ganska bråttom. duschen känns mer som regnstänk än en riktig dusch (åh, jag längtar efter malmö nästa torsdag, då ska jag duscha länge och varmt i välsignat hårt vattentryck).
- gröten kokade över i mikron.
- jag fick stressa med att torka mitt trassliga våta hår. ni som har långt, tjockt hår av såndär långsamtorkarkvalitet vet att det GÅR inte att skynda på torkprocessen.
- skjutsen försov sig, så jag hade lugnt kunnat torka hela håret och dessutom hunnit sminka mig. men sådant kan man ju inte veta innan.
förresten: om hemma är där hjärtat finns skulle jag säga skvallertorget i norrköping. undrar hur länge det kommer dröja innan jag känner "äntligen hemma" när jag kliver av i krokek. eller när jag inte får ont i magen längre av att passera utanför stadsgränsen.
det är ingen annans fel än mitt, men det är förlamande att känna hemlängtan när man inte har någonstans att ta vägen, mer än där man råkar bo.
måndag, december 04, 2006
bara
146 dagar kvar till maj. allt blir bättre i maj. och sommaren ligger inslagen som ett glänsande paket.
tills dess: blunda, bit ihop och försök hålla det inne.
tills dess: blunda, bit ihop och försök hålla det inne.
söndag, december 03, 2006
slamkrypare
jag försöker dra igen dörren om mig men någons fot är i vägen. det visar sig att den är min. jag har alltid haft svårt för att stänga helt. jag försöker dagligen.
i bubblan är det samtidigt varmt som kallt, rått som fuktigt, torrt. och trots lufthålet som används alltför väl, men ändå sällan, mot världen är klimatet instängt. det är mina egna unkna andetag jag drar in i lungorna igen.
tanterna pratar föraktfullt på bussen om en pojke de känner. han har alltid varit egocentrisk, säger de. skriver dagbok och grubblar och sådär du vet.
stor liten fyraåring leker inlevelsefullt luciatåg med ryska dockor. jag undrar trött vilken av dem jag är, den stora eller lilla. innesluten eller skyddslöst innehållande. var den tanken kommer från eller vad den betyder vet jag inte. eller bryr mig om.
jag slår igen fönster och tänder lampor. drar sopborsten över köksgolvet och längtar efter sömn som känns. en sömn man sover medveten om varje omedvetet andetag i mörkret. långa, tysta timmar i inaktivitet och vila. men inte den sortens sömn där man behöver vakna plötsligt till ännu en dag.
helst vakna till en färsk, glänsande, ny.
i bubblan är det samtidigt varmt som kallt, rått som fuktigt, torrt. och trots lufthålet som används alltför väl, men ändå sällan, mot världen är klimatet instängt. det är mina egna unkna andetag jag drar in i lungorna igen.
tanterna pratar föraktfullt på bussen om en pojke de känner. han har alltid varit egocentrisk, säger de. skriver dagbok och grubblar och sådär du vet.
stor liten fyraåring leker inlevelsefullt luciatåg med ryska dockor. jag undrar trött vilken av dem jag är, den stora eller lilla. innesluten eller skyddslöst innehållande. var den tanken kommer från eller vad den betyder vet jag inte. eller bryr mig om.
jag slår igen fönster och tänder lampor. drar sopborsten över köksgolvet och längtar efter sömn som känns. en sömn man sover medveten om varje omedvetet andetag i mörkret. långa, tysta timmar i inaktivitet och vila. men inte den sortens sömn där man behöver vakna plötsligt till ännu en dag.
helst vakna till en färsk, glänsande, ny.
lördag, december 02, 2006
ljuspunkter
vi planerar lampinköp. ljuspunkter i mer bokstavlig mening alltså. men på det symboliska planet hände några fina saker igår (medvetet tänker jag inte just nu berätta om det som fick den redan överfulla bägaren som runnit i två veckor att också välta och blöta ner hela golvet och bordet och mig).
ett) medan magnus lämnade stativet till bakhögtalaren och den ihoprullade reservoir dogs-planschen på sitt kontor gick jag in på campusbibban. nu finns min c-uppsats i systemet med mig som författare. och den fick VG. och jag är så stolt och glad för det.
två) efter bägaruthällningsinträffandet på övervåningen bjöd magnus på en perfekt qournlasagne.
tre) min sämst-hittills-text jag lämnade in förra veckan fick så fin kritik att jag faktiskt blev generad. Och så trillade omdömet in i mailen.
Sigrid Combüchens kommentar:
Kan inte överraska dig. Vi – inte minst din huvudläsare – hade en ordentlig genomgång av hur sinnrikt du låtit en vardaglig syskon-o-likhet i form av ”halvdialog” slingra sig kring rastret av den dåtida Gardel-historien. Det är inte bara nedslagen i namn och begrepp utan inte minst pardansen mellan den tysta och den talande, turerna, polariseringen mellan färgerna, värmen och kylan som andas genomfördhet.
och jag som tyckte det var skit. men nu tycker jag inte det längre. man är aldrig sämre än att man kan ändra sig.
ett) medan magnus lämnade stativet till bakhögtalaren och den ihoprullade reservoir dogs-planschen på sitt kontor gick jag in på campusbibban. nu finns min c-uppsats i systemet med mig som författare. och den fick VG. och jag är så stolt och glad för det.
två) efter bägaruthällningsinträffandet på övervåningen bjöd magnus på en perfekt qournlasagne.
tre) min sämst-hittills-text jag lämnade in förra veckan fick så fin kritik att jag faktiskt blev generad. Och så trillade omdömet in i mailen.
Sigrid Combüchens kommentar:
Kan inte överraska dig. Vi – inte minst din huvudläsare – hade en ordentlig genomgång av hur sinnrikt du låtit en vardaglig syskon-o-likhet i form av ”halvdialog” slingra sig kring rastret av den dåtida Gardel-historien. Det är inte bara nedslagen i namn och begrepp utan inte minst pardansen mellan den tysta och den talande, turerna, polariseringen mellan färgerna, värmen och kylan som andas genomfördhet.
och jag som tyckte det var skit. men nu tycker jag inte det längre. man är aldrig sämre än att man kan ändra sig.
fredag, december 01, 2006
rapport från bubblan
jag säger såhär istället:
det finns vissa aspekter med den här veckan som har varit bra.
kanske ett lamt försök, men likväl ett försök. jag gnäller mycket i bloggen, det är därför den är här. den heter pessimista av en anledning och det får mig att inte vilja be om ursäkt för ja, ehm, pessimismen. men nu har jag hamnat i en situation där jag borde hålla in det, och det är inte bra. det bubblar ut över alla bräddar. i skrift blir det bara så hårt, och jag törs inte. vill inte göra någon ledsen.
så jag skriver inte mycket. för det jag vill skriva är så bedrövligt.
men vem vet, jag kanske hittar en ljuspunkt tills ikväll. att förkovra mig i. att slänga ut i bloggen. att låtsas att det är jag. och att tro att det på något vis skulle betyda någonting.
det finns vissa aspekter med den här veckan som har varit bra.
kanske ett lamt försök, men likväl ett försök. jag gnäller mycket i bloggen, det är därför den är här. den heter pessimista av en anledning och det får mig att inte vilja be om ursäkt för ja, ehm, pessimismen. men nu har jag hamnat i en situation där jag borde hålla in det, och det är inte bra. det bubblar ut över alla bräddar. i skrift blir det bara så hårt, och jag törs inte. vill inte göra någon ledsen.
så jag skriver inte mycket. för det jag vill skriva är så bedrövligt.
men vem vet, jag kanske hittar en ljuspunkt tills ikväll. att förkovra mig i. att slänga ut i bloggen. att låtsas att det är jag. och att tro att det på något vis skulle betyda någonting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
