nobody fucks with the jesus

för jesus-nina har minsann tre köksknivar i resväskan idag.

sedan jag började tillbringa tid i denna livsfarliga stad som malmö är så väntar jag med viss bävan på den dag jag ska bli rånad på mobiltelefon och pengar. det blir man i malmö. så är det. ingen kommer undan. säger pappa. jag övar på repliker. jag tänker ut olika coola försvar jag kan dra. igår hade varit en perfekt kväll. jag hade varit på burger king och handlat skräpmat.

- ge hit telefonen!
- alltså tyvärr, jag har inte den med mig, du får nog råna någon annan.
- försök inte slingra dig, subba. ge mig pengarna!
- alltså jag har bara en tjuga, men du kan få den.
- ge hit bankkortet också!
- alltså det kan du väl få, men det är avmagnetiserat. du kan få min skräpmat?

det blir nog svårare att slippa undan idag, när jag släpar på ryggsäck med laptop och resväska och har fickorna fulla med mobiltelefon och ipod. särskilt svårt blir det att be rånarna vänta lite medan jag öppnar resväskan och rotar runt bland min smutstvätt för att kunna försvara mig med en av de tre slöa köksknivar som ligger däri. men om jag lyckas, ska jag go dokumentförstörare on their ass!

tvåan kommer i juli

om ni tycker att jag har verkat lite lynnig på sistone kanske det kan vara en god idé för mig att nu tala om att jag är på smällen.

jag blir inte godmodig, myspysig och strålande för det. och den som klappar mig på magen åker på storstryk.

en stilla upplysning

om man tillbringar hela eftermiddagen med att läsa menyer från restauranger

halstrad dittan på en bädd av dattan med en krämig sån och krispiga såna och råstekta vitlöksfrästa dillmarinerade knaperstekta smörslungade rostade med kryddig gräddig pepparsås

då vill man inte ha en risifrutti.

inte alls.

i love you tomorrow

himlen är skyldigt grå. malmö. värnhem kan bli gråare än någon del av gråaste norrköping någonsin kan bli. jag vet att jag är orättvis mot malmö som dömer från utsikten över värnhemstorget. det vet jag. och norrköping är långt borta just nu.

min tigertavla hänger fortfarande kvar i gamla lägenheten. när jag kommer hem ska jag hänga upp den mellan bokhyllorna i nya vardagsrummet, där den syns. den har varit min fasta punkt många nätter och jag tror jag älskar den mer och mer för varje gång jag ser den. jag har tänkt att den är den första pryl jag skulle rädda ifrån en eventuell brand. den har gjort sig förtjänt av en fet guldram, jag ska ordna det så fort jag har råd. mamma har målat den, den är stor och blå och väldigt mycket mamma. tigern ser förvånad och ledsen ut och har en orm lindad flera varv runt halsen.

mamma har målat de allra flesta av våra tavlor. jag har lyckats lägga beslag på flera stycken och kämpar ständigt aktivt för att sno åt mig några till. jag vill att hon ska ställa ut på galleri, men hon är inte lika frälst som jag.

imorse tänkte jag att solen kommer hålla sig framme, det blir en solskensvinterdag. men det känns snarare som vår och min jacka (jävla skitjacka) krånglar i blixtlåset när jag ska dra av mig den. jag blir överhettad. jag. jag som är hon som fryser. ja, jag hade tänkt att ta en lång promenad i stan och handla julklappar i vintersolen. men mitt kort har blivit avmagnetiserat och krånglat så mycket att jag nu drar mig för att ens ta med det ut - tänk om det tar sönder något värdefullt system bara sådär genom fickan. igår på ag:s växte kön bakom mig på lönelördagskvällen. kassörskans panna blev lätt svettblank och mannen bakom mig åt upp hälften av sitt lösgodis som stod i en papperspåse på bandet. kassadatorn kraschade två gånger på grund av mitt kort och till sist fick jag inte ta ut några pengar alls över beloppet. då hade de stängt kassan och alla kunder blivit flyttade till andra kassor. där stod jag och försökte känna att detärintemittfeldetärintemittfel! jävla skitkort.

i december köper jag en gul ljusslinga och fäster den vid vårt kala träd utanför köksfönstret så att det kan glimma sådär stämningsfullt. och jag ska baka släta lussebullar med pärlsocker i vår skräpugn. välkommen att hälsa på!

student

ja det är härligt att vara student på riktigt sådär några dagar varannan vecka. under åren på kulturvetarlinjen har jag ju ändå haft min man med inkomst och ätit ordentlig mat varje dag.

idag har jag däremot sovit till halv elva, segat mig upp och ätit yoghurt framför tvn. jag har läst några kursares inlämningsuppgifter och inte klivit ur pyjamasen. nyss åt jag lunch - en stor tallrik snabbmakaroner (iofs fullkorn, men ändå) med ketchup, sambal och peppar. till detta åt jag keso direkt ur burken.

när tess kommer hem ska vi gå och fika.

det är ett hårt liv.

oåterkalleligen

nu har jag skickat in det sämsta jag skrivit hittills på författarskolan till läraren för uppgiften. läraren är den mest respektingivande dam jag mött. jag skall härmed bäva inför responsen som jag kommer att ta emot med böjt huvud och svansen mellan benen. om jag hade någon. svans alltså.

märklig föreläsning idag. bara jag tyckte att det var viktigt att bli läst och har det någorlunda i åtanke när jag skriver. åtminstone var det bara jag som sa det. de andra som öppnade munnen hävdade att de skriver för sig själva. men... varför då författarskolan? kan man undra. för så jävla ensam kan jag väl inte vara? hela grejen med utbildningen är väl att man vill nå ut. det kan inte bara vara jag som tycker att om jag bara skrev för mig själv vore det kanske inte så viktigt att bli bättre, att utvecklas, att jobba på ett stort projekt. eller?

hjärnan och magen värker och jag har ätit alldeles för mycket ikväll. tabbouleh (ellerhurdetstavas) och vinbladsgrejer och tzatsiki och vitt bröd och glass. men som sagt. man måste ju jobba aktivt på juläppelformen. hur skulle det annars se ut? man kan ju inte valsa runt och se ut som en skinkpinne.

saker som gör mig arg del 2

löpsedel idag - metro. flicka våldtagen vid sandlåda.

associationerna är självklara vid en sådan rubrik. iallafall för mig. på insidan kan man sedan läsa om en 14-årig flicka som blivit våldtagen vid en sandbox (en sådan som står lite här och var som man kan använda till att sanda vägen).

jag vet inte vad som gör mig mest arg - viljan att göra nyheten mer smaskig med rubriken, eller att våldtäkten på 14-åringen inte var tillräckligt chockerande som den var. behövs det verkligen en mer lockande rubrik, en mer chockerande rubrik? jag skulle vilja se in i den hjärna som satt och spånade fram detta. hur tänker man?

uppdatering från gnällfia

det nya hemmet är bortom kaos. moralen växlar mellan låg och väldigt låg. den manliga hälften av vår tvåsamhet gör sitt bästa för att hålla uppe stämningen. han lyckas sådär. jag klarar inte av röra, kartonger och skräp, möblering och skruvar och stök. jag bara ger upp, jag ser ingen utväg eller ljusning. när magkatarren borrar små hål överallt försöker jag tänka på att en dag är vi klara. då är det fint och hemma.

dottern är hos sin kusin as we speak. de springer hos varandra, uppenbart överlyckliga att få vara i varandras närhet (ja, de har väl hunnit få något enstaka utbrott ("jag vill inte vara din vän längre om du gör så!). hursomhelst så påminner det mig om varför vi är här, tillsammans med det faktum att jag igår kunde ringa min syster klockan åtta och fråga om hon ville ha glass. hon kom över med egen filt över axlarna och kollade parlamentet och vi delade en ben and jerrys cookie dough och skrattade tillsammans. man behöver inte ta på sig jackan fastän det är smällkallt, för det är bara tio steg mellan hennes och min dörr. och så krokeksdimman imorse förstås, som sveper in från bråviken. det är vackert. då bryr man sig nästan inte om att det är svinkallt i vårt radhus.

magnus precis nyfödda förkylning växte upp och blev stor och stark under det tolvtimmars flyttpass han brände av i lördags. täppt i näsan och hostig snarkar han värre än jag någonsin hört vilket har föranlett en rätt intressant tvärtomsituation - nämligen att jag smyger upp mitt i natten och kryper ner i majas säng.

i övermorgon lämnar jag röran här, kartongerna, papperspåsarna och möblerna och flyttstädningen av vår gamla lägenhet, och far till malmö igen. det känns både idiotiskt och tungt. jag måste tvätta upp kläder för en vecka, men vet inte var min klädkartong är.

slut

inatt är det sista natten i lägenheten. jag hoppas att jag på något magiskt vis får vila utan att behöva somna. jag avskyr tanken på att vakna imorgon och så är vår tid här plötsligt slut. jag vill ligga vaken i sängen och tänka hela natten. kanske på något vis göra avslut, jag vet inte. bara jag slipper somna.

vi kan ju inte bo kvar här hela livet för att livet på något vis började här. visst? man måste våga testa nya vägar, göra oväntade val och se vad man går för. man måste kämpa mot den där känslan att aldrig vilja förändras. att inte alltid stanna kvar och se det stora i det lilla? man måste packa ihop och göra något nytt ibland. fastän man inte vågar och orkar.

jag vet inte om jag tror på mig själv.

saker som gör mig arg del 1

jag försöker verkligen se in i personens hjärna som säger en sak. vill förstå och inte döma. men ibland är det svårt. vad som kanske mest upprör i det här fallet är att jag tycker att om det här är en önskan man har, så bör man nog hålla käften och gå i terapi tills man kommit på bättre tankar. dessutom är exemplet hämtat från en tråd där många kvinnor har frågor om eller genomgått missfall på familjeliv.se. de flesta som hänger i de här trådarna är ledsna och besvikna. och så möts de av det här inlägget:

"Jag har precis fått veta att jag väntar två barn och det känns verkligen inte bra. Nu går jag och maken runt och hoppas på att det ska bli ett missfall på den ena."

lite okänsligt kanske? eller så är det bara jag som dömer för hårt.

frånvarande

ursäkta min frånvaro. vi packar. idag hemma och har gått igenom några rum så de är klara. ännu långt ifrån färdigt. tog en paus och nu känns det fucking omöjligt att resa på sig och fortsätta. känns som det har bosatt sig några tomtar innanför ögonen vars enda uppgift är att tvinga ihop ögonlocken. de halar och drar och känns förkrossande nära seger.

förkylningen fortfarande alive and kicking, men jag inbillar mig att den är på väg bortåt utåt. nu vill jag genomleva vintern och om det inte vore så pinsamt skulle jag göra det med handskar och munskydd och desinfektionssprit, så jag slipper bli sjuk igen.

har varit i malmöt i veckan. ätit ljuvlig veg.sushi som jag köpte av en mycket söt kille. åkt buss och fikat, pratat med tess och framgångsrikt undvikit att ringa min far samt gått på föreläsningar. dessutom har jag läst jonas hassen khemiris "ett öga rött". äntligen! redan första meningen på första sidan (Var nöjd med allt som livet ger för björntjänst inte gör så glad) sätter tonen och ingjuter en sån där känsla omöjlig att sätta ord på, som håller i sig genom hela boken. nu måste jag köpa montecore! host julklappstips till mankan host.

rolig kuriosa: pessimister lever 20 % kortare än optimister. och författare av skönlitteratur lever i snitt till 65. jag blir nog inte gammal jag om jag uppnår mina drömmar.

händelseförlopp

det var väl en serie av saker egentligen. som gjorde den här morgonen så dålig. om man ska se det så. se de små delarna.

det var gårdagens omtumlanden som gjorde kvällen sen. det var kvällens telefonsamtal som rasade ner någonting som byggts upp, och som tillsammans med hostan gjorde att jag vaknade klockan halv fyra och inte kunde somna om. och jag tänkte och tankarna flög iväg och blev stora och otäcka i sovrumsmörkret. ohanterbara tills jag blev rädd. jag tänkte att jag får sova på tåget. jag måste ha somnat exakt en kvart innan klockan ringde fem och tjugo imorse. klockan stängde magnus av innan jag hann höra den. han somnade om.

ironiskt nog vaknade jag på minuten en timma efter att tåget till lund gått. några andra sista minuten fanns inte. det var trehundra kronor till i potten av missade eller sumpade tågresor som jag redan betalt. så jag åker väl halv ett då. det var tvåhundrafemtio kronor till.

imorgon ska jag vara färdig med en reseskildring på 7000 tecken. det kan ju bli skildringen av alla resor jag inte gjort.

brevet jag inte vågar skriva

så många gånger vi har talat om dig, pappa. timmar och dygn som vuxna fria. som vi gråtit i luren tillsammans, vi syskon. över någonting du sagt och gjort, någon du förolämpat, en barndom du fyllt med minnen som är svåra att sudda ut. vi släpar fram de ljusa ur garderoben, de riktigt mörka håller vi för oss själva.

familjen är vi, tre syskon som har dig som pappa. familjen är vi, och vi är nu fem syskon varav två du inte känner.

du är välkommen i vår lilla syskonfamilj, om du lyssnar på våra önskningar. det är inte tvärtom. det är inte vi som måste prestera för att platsa i din familj. nu är det du som får kämpa för oss.

gå till AA. redan imorgon. så får du fira jul med oss nästa år. jag lovar vi är värda besväret.

världens sämsta sambo

alltid när det är något stort på gång passar jag på att bli riktigt rejält sjuk så att magnus måste göra allting själv. när vi flyttade hit var jag höggravid tillexempel. knappast en sjukdom, men på sommaren med världens mage och värkande fötter var jag inte till hjälp direkt. och nu när vi flyttar från vår fyra har jag legat i stort sett däckad hela veckan med en härjande magkatarr plus dunderförkylning. ätit en tugga här och där, tagit nässprej, sovit. mått illa dygnet runt. nu när jag börjar piggna till kan jag bara röra mig sådär sengångarlångsamt och ta tusen pauser för att magen inte ska börja bullra och göra ont. sen är det skola måndag till onsdag och bara genom att tänka på hur mycket det är att göra mellan torsdag och onsdag (när jag åker igen) lyckas jag framkalla det berömda spikkantade magkatarrshålet. ond cirkel tror jag att det kallas.

och ja, jag hör att jag låter som en man.

morgon med karlsson

inatt drömde jag en mycket märklig nakendröm som jag inte har någon större lust att fördjupa här. efteråt drömde jag något befriande. det var flera stora, feta flugor som surrade runt i ett rum. jag öppnade fönstret och ut flög de. allihop. utan kamp eller konflikt.

om jag får tolka in vad jag vill i den drömmen, och det får jag väl, så betyder det att jag blir frisk snart.

idag är jag och maja hemma. just nu rullar hon ut yogamattan för att göra morgongymnastik framför sin träningsfilm (karlsson på taket). hon sträcker ut sig och joggar på stället och rullar med axlarna. och karlsson är lika dum som vanligt.

my fabulous life

här går livet i ständiga cirklar. jag blev sjuk i sån där däckad-influensa för kanske en månad sedan och nu när den obligatoriska efterföljande förkylningen precis ebbat ut, så brakade en ny direkt in över slätten. fast med ett nytt och fräscht symtom - illamående. det känns ungefär som åksjuka. nu har jag mått illa i en vecka och de senaste nätterna har jag vaknat av andnöd och ett hysteriskt kliande i halsen. jag sökte på netdoktor på illamående kombinerat med andnöd. få se här nu, förmaksflimmer och mjältbrand alltså. ja, för det är ju inte ett skorpionbett jag fått.

det passar så bra nu när vi precis ska flytta och lägenheten är ett slagfält av kartonger. det ska packas och slängas och rensas från morgon till kväll. och jag ligger ynklig på soffan och mår illa. jippie och hurra.

(som krona på hela eländesverket hade jag glömt bort hur fabulous stavades, men det var lätt ordnat. jag gick bara in på glamourprinsessans blogg.)

kastas, sparas

vi hade bestämt att vi helt utan nostalgi skulle kasta allt. men så stod vi där i källaren bland våra gamla nallebjörnar och kollegieblock från högstadiet och då var det inte lika lätt längre. magnus drog igång majas sol, hennes speldosa som vi försökte söva henne med varje kväll och vi grät några tårar i varandras armar. sedan sjöng vi på melodin från den hela dagen.

vi hade bestämt att vi skulle kasta alla barnkläder utom ett set per storlek. ett set. inte mer. och jo, vi kastade väl en del. byxor som var trasiga. tröjor som var formlösa. men för det mesta var det "kommer du ihåg den häääär" och "den här fick hon av morfar" och ja, det blev en och en halv flyttkartong av det. vilket på alla sätt är bättre än tjugo papperspåsar.

vi hade bestämt att vi skulle kasta allt som inte använts på två år. men tänk om det blir begravning och man måste ha en kavaj?

å andra sidan slänger vi allt som kostade mindre än 400, typ. "äh, en sån här kan vi köpa en ny, det kostar inte mycket. och den här gamla hyllan, om vi skulle behöva den så kostade den väl bara en hundring". och en hel låda med komplett finporslin rök också("det är snyggare med billiga vita från ikea, vi köper nya glas, det är svinbilligt".)

och nu efter fem år (+två) tillsammans säger magnus försiktigt att jag kanske ska sluta planera för ett eventuellt uppbrott och kasta mina skraltiga möbler från min gamla etta. han har nog rätt. varje gång man flyttar väljer man väl varandra igen? men samtidigt, jag vill ju inte sluta som W i min bok. hon har det inte lätt ska ni veta, i sin gamla skinnsoffa.

helt osannolikt roligt

en död tjuv

laddaren till mobilen har sugits in i ett svart hål. jag var övertygad om att jag tagit med den från malmö, men nu vet jag inte längre. min rosa mobil ligger batterilös och död på bordet och har inte ringt eller tagit emot sms på två dygn. det är skönt. det är faktiskt så skönt att jag långsamt inser att det måste vara en glömd gammal rättighet att göra samma med sig själv. stänga av och inte ta emot fler energistjälande intryck.

så jag gör det nu ett tag och hoppas att skala av intrycken inte innebär att slopa uttrycken.

drömmar och måsten

det finns dagar då man undrar om man helst hade skrivit hjalmar söderbergs pälsen
eller harry potter.

det finns dagar då jag undrar hur jag någonsin ska klara mig i världen med min icke-existerande tävlingsinstinkt. med min totala ovilja att göra karriär. jag tänder inte alls på tanken att kämpa mig uppåt. jag vill helst bara glida omkring och klara mig. anstränga mig precis så lite att jag kan få ihop det ekonomiskt. jag vill ha trygghet, för all del. samma summa pengar på kontot varje månad. så att jag kan spara ihop till nåt kul ibland, så att jag slipper vända på slantarna, som man säger. men mer än så strävar jag verkligen inte efter.

ett bra sätt att ta reda på vad man egentligen vill göra, sa en klok människa en gång, är att föreställa sig att man skulle klara sig ekonomiskt och sedan säga vad man isåfall skulle göra med sin tid. och egentligen är det skrämmande lätt att veta vad man vill och inte vill göra med tiden. jag vill inte slösa den på att sitta på msn och snacka skit, det är en sak som är säker. jag vill inte läsa bloggar flera timmar om dagen eller kolla på skräp-tv. jag vill inte städa hotellrum, kontor och toaletter. jag vill inte ha fett stort ansvar och stressa.

jag skulle vilja syssla med små konstprojekt som får människor att undra och tänka. idéer är gratis, men minsta lilla projekt kostar pengar att genomföra. jag vill regissera musikvideor eller skriva krönikor och illustrera dem själv. jag vill skriva romaner, såklart. jag vill gå till gymmet varje dag på rutin och ha ett barn till som jag kan gå o babysimma med. jag vill läsa mycket böcker och sätta mig in litegrann i nya ämnen, bara sådär lagom. om jag skulle jobba med nåt skulle det vara på deltid och då skulle jag vilja undervisa tonårstjejer i individuella valet på gymnasiet och ha flummiga konst och skrivkurser med fokus på processen och analysen. eller ha ett litet gallericafé med bokförsäljning.

det enda tråkiga med det här tänkesättet är ju att de flesta av mina drömmar är helt ogenomförbara utan finansiering av något slag.

hur är det med er? gör ni vad ni vill eller vad ni måste? och om ni hade finansiering, vad skulle ni göra då?

blyg fyraåring

igår var det fyraårskontroll. det har jag sett fram emot sedan maja föddes. någonstans när hon var i tvåårsåldern förstod jag att hon inte skulle skutta fram och visa upp sig och klippa i papper och prata som en kvarn och visa alla sina kunskaper och egenskaper. det blir sällan som man tänkt sig.

det är lite frustrerande att veta att man sitter med världens smartaste, mest verbala unge i knät, men hon tänker inte säga ett knyst. hon vill inte svara på frågor, hon vill inte berätta om bilder och peka på siffror. som tur är så har vi en sjuksköterska som är förstående och känner maja och han säger klokheter om blyga barn. att plötsligt bli tagen på allvar kan vara väldigt skönt. det är en enorm lättnad att för en gångs skull höra någon säga som det är: det är en hård värld för blyga barn i dagens samhälle när det nästan är en dödssynd att vara blyg.

lätt att glömma bort är att vara blyg är inte något hon väljer, det är något hon är. en klok kvinna talade också om för mig på en fest nyligen att blyg inte innebär dåligt självförtroende. jag har tänkt på det sedan dess och det känns väldigt skönt för maja har bra självförtroende, hon gillar bara inte att stå i centrum.

dagen började dåligt med inslag av bra. bodil jönsson var det bra inslaget. resten var det dåliga.

älskade barn

kusinerna har sett landet för längesedan - tidernas kanske mest ledsamma barnfilm. den slutar som alla andra filmer med eftertexter till musik. kusinerna dansar långsamt till musiken.

maja: vilken sorglig sång
filippa: ja, fast med lyckliga toner

tre små tankar i ruskmörkret

barnböcker kan innehålla så mycket visdom.

från och med nu ska min nya livsdevis vara: kobajsmacka, jag tackar.

when served shit, pretend it's chocolate. eller näe. det är nog egentligen inte en så bra livsdevis. det lät helt klart bättre i huvudet.

jag låg i badet förut och så kom jag på nåt så sjukt kul och välformulerat att skriva i bloggen. ni får föreställa er det, för nu kan jag inte komma på det. den berömda inspirationen har fått en egen vilja och den är sneaky som fan. jag släpar med mig anteckningsblock och penna överallt i stort sett. men det där "i stort sett" vet inspirationen och slår till just när jag håller för näsan och ligger under vattenytan. när jag väl kommit upp ur badet och slutat flämta och fått svimningsanfall av efterdyningarna av det heta vattnet, då är det glömt. kvar finns bara ett litet frö. och själva fröet växer tills jag får för mig att idén som jag glömde bort, den var genialisk, ja rent av magisk.

ett tips från mig till er: nu är det två månader kvar till jul. vet ni hur mycket julmat som ska få plats i era magar då? det kommer aldrig gå om ni inte börjar töja ut magsäcken nu. gör er själva en tjänst, ät tills ni mår illa redan ikväll! lycka till!

vinter

- mamma, mamma, det har snöat!

majas ögon lyste. det här är första vintern som hon riktigt bryr sig. hon har längtat efter snön, även om hon inte är en riktig vintermänniska hon heller. vi tycker nog mest om att gå hand i hand med sommarkjolar och sandaler och köpa en glass och äta i solen.

för att hämta flickan vid biblioteket släpade jag ut min nya vinterjacka ur garderoben. den känns enorm och är från h&m på postorder. suck. den prasslar när jag rör mig och risken för oavsiktligt självmord blev lite större eftersom luvan täcker inte bara huvudet utan hela mitt periferiseende. till det snörde jag på mig mina iskalla skor med klack. det var halt ute. mina sköna boxarkängor är trasiga och läcker in vatten i hälen. suck.

på stan fick jag en försmak av alla komponenter som gör att jag hatar vintern. vi prövade mössor som alla fick majas hår att stå som antenner ut mot rymden. det smällde om mössorna när jag hängde tillbaka dem och när jag fått av maja jackan fick jag en stöt i fingret som gjorde att det domnade av. jag svor högt. andra mammor stirrade. när vi kom in utifrån blev det outhärligt varmt med jacka, men det går inte att ta av den och hänga den över armen när man dessutom måste bära majas jacka, mössa och vantar. fickorna proppfulla och svetten rinner. att sedan böja sig ner med jackan som korvar sig runt kroppen och plocka upp vantar från golvet och sitta på huk och dra i majas blixtlås som krånglar medan snön blåser in i luvan och gör glasögonen prickiga av smältande snöflingor. det är inte livet. det är fan inte livet.

181 dagar kvar till maj.