dagens mantra

jag ska inte bryta ihop för att jag inte fick den jättefina, nyrenoverade lägenheten med perfekt läge av anledningen att min ansökan kom in för sent.

jag ska inte bryta ihop för att jag inte fick den jättefina, nyrenoverade lägenheten med perfekt läge av anledningen att min ansökan kom in för sent.

jag ska inte bryta ihop för att jag inte fick den jättefina, nyrenoverade lägenheten med perfekt läge av anledningen att min ansökan kom in för sent.

jag ska inte bryta ihop för att jag inte fick den jättefina, nyrenoverade lägenheten med perfekt läge av anledningen att min ansökan kom in för sent.

jag ska inte bryta ihop för att jag inte fick den jättefina, nyrenoverade lägenheten med perfekt läge av anledningen att min ansökan kom in för sent.

nej vet ni vad.

jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva här.

när?

livet som det ser ut. känns det plötsligt som vi är vana vid solen och den inte är lika helig längre, trots att den kan vara borta imorgon bakom molnen. idag känns det lite vemodigt. madison fyller två år imorgon och jag vill ta den sedvanliga eftertanken med pennan (tangentbord) i handen för att sitta och gå igenom. samla ihop. beskriva hur det känns. men jag hinner inte. för jag ska förbereda mitt möte med socialen imorrn och det är så vansinnigt tragiskt alltsammans att man bara vill lägga sig ner och gråta.

men det är inget alternativ. jag kan ju inte bo hos morsan för all framtid. av den enkla anledningen att det är ännu mer tragiskt. det finns ju hjälp att få för oss psykfall. någonstans bland alla papper som ska in, finns det faktiskt hjälp. och jag ska inte leva på den för evigt.

men jag måste ändå säga. att när jag stannar upp för en sekund i denna nya förtrollande cirkus, så känns det som en svår och jobbig grej. och jag undrar - vad fan ska det bli av mig? vad fan ska det bli av mig. och när?

det klara och det enkla

solen skiner och jag är inne i en lägenhet i stan. men det går ingen nöd på mig.

det är härligt här. jag har bubbelvatten och nytvättat hår.

stressen

magkatarr då, igen. det var ganska länge sedan. hade nästan glömt hur det kändes. men när jag vaknade imorse kom jag precis ihåg. det tog några sekunder att identifiera smärtan. en annan smärta, eller mer som en liten irritation, kände jag också igen. i ögonlocket. en vagel. världens äckligaste ord.

stressmage och stressögon. jag antar att det är jobbigt att vara i den här situationen. tjöt hos terapeuten igen. tittade i golvet och tårarna rann ner i min kalender där jag skrev en lång, lång lista på saker jag måste fixa tills nästa vecka. när hon släppt ut mig med en klapp på axeln och ett 'det kommer att ordna sig, nina' sprang jag in på toaletten och fortsatte att gråta där. sjönk ihop på huk med huvudet mot väggen och snyftade.

eftersom dagen knappat kunde börjat sämre smet jag in på apoteket på hemvägen och köpte ett graviditetstest eftersom min mens är en vecka sen. pustade ut i säkert 20 sekunder i sträck när det visade negativt. aldrig någonsin har jag stressat sönder menscykeln också. ny erfarenhet.

jag är fruktansvärt trött. jag tänker lägga mig ett slag.

om att vi skiljs åt

(det finns en liten risk att det här blogginlägget blir fullt med ångest. madison gråter nämligen i sovrummet när magnus försöker lägga henne, och det finns ingenting som gör mig så fruktansvärt upprörd i kroppen/huvudet/psyket som att höra henne skrika. hälften är för att mitt barn är ledset och det finns inget jag kan göra, andra hälften för att jag orkar inte höra på det.)

ja, så vi gör slut. innan vi blir sämsta vänner, innan vi nött sönder allt som varit fint. let's face it, det har inte varit bra på länge. han har varit inne i någon sorts frigörelseprocess/tidig 30-årskris, och den har gått lite snett så min frigörelseprocess har plötsligt blivit akut och har dragit åt andra hållet. jag ville så gärna kämpa, men ju mer jag ville ha honom, desto mindre kändes det som jag betydde för honom. och det betyder att jag måste klara mig själv, ungefär. måste försöka bygga upp något självförtroende. tro jag är värd mer. jag har börjat längta efter annat. inte kalla ögon och ett ingenting. sitta bredvid varandra i soffan med varsitt eget liv, varsin egen problematik, oförmögna att hjälpa upp den andra. isåfall kan jag lika gärna sitta bredvid mig själv i soffan och vara ensam. jag vill inte sitta där och uppröra mig över att jag smeker honom över benet, men han inte ens ser på mig eller tar på mitt ben eller i mitt hår.

sedan måste jag läka. jag behöver pröva de nya medicinerna, pröva in dem ordentligt. gå i terapin, reda ut ångesten/rädslan/skammen/känslorna över min sjukdom, över mitt funktionshinder. och då kan jag inte samtidigt staga upp ett sönderfallande förhållande. där han behöver andrum, där behöver jag närhet. det går inte ihop sig, det kan vem som helst se.

och jag vill skiljas som vänner. jag tror vi har bra chans att bli riktigt, riktigt bra vänner när det inte finns krav längre på romantik, ägande, svartsjuka, bitterhet. för barnens skull. för att de ska slippa växa upp med bråk och den där tryckta stämningen där ingenting sägs men alla vet. alla känner det i luften, vibrationerna av det långsamt glödande snöret som så småningom leder till att bomben briserar. usch, jag växte upp så. det går bara inte.

jag känner till hundra procent att det är rätt beslut. jag har sörjt så länge över det som inte blev, så jag orkar liksom inte sörja längre heller. att jag är rätt så manisk just nu hjälper väl också till en del. inget känns hopplöst, det ordnar sig. inte för att jag har någon inkomst, inget jobb och är sjukskriven utan ersättning, men jag flyttar in hos mamma så länge, vi tränger ihop oss, barnen och jag några dagar i veckan. jag är singel. det känns förstås ruttet mot magnus, men jag är singel nu efter 8 år, det är sommar och det kan vara härligt att vara fri.

visst tjuter jag varje gång han kramar om mig. men det är rätt beslut. det tycker han med. även om jag anar en viss rädsla också.

hjärnan värkte, hjärtat värkte

JA JAG VET JAG VET PRECIS HUR! JAG FLYGER ÖVER ERAN MUR!